fredag, april 15, 2005

Sampling, kreativitet och begränsningar i fildelningseran

Sampling, kreativitet och begränsningar i fildelningseran

EMU SP 1200 är kanske inte ett överdrivet känt begrepp inom samtida vänsterteori, men för generationer av hip hop-producenter är det antagligen en av de mest betydelsefulla maskiner någonsin tillverkade. För er som undrar, SP 1200:an är en sampler av högsta dignitet, den lanserades av Roger Linn 1986 och blev omedelbart det naturliga valet för de flesta musikproducenter av rang. Prince Paul (De la Soul), Pete Rock, RZA (Wu-Tang Clan), Mark ”the 45 King” och Marley Marl är några av de mest namnkunniga, men listan kan göras betydligt längre. Denna sampler var när den kom till och med Phil Collins ”premium choice”, för vad det nu kan vara värt.[1]

I en värld där datorer och mjukvara alltmer dominerar, och ofta med rätta, kan man fråga sig vad en teknologisk musikmanick från mitten på åttiotalet har för relevans. Denna sampler, med en total minnesbank på 11 sekunder ljud där inget enskilt ljud kan vara längre än 1.9 sekunder och där beteckningen ”1200” inte signalerar något annat än att ljudet är av 12 bitars kvalitet, borde ju i rimlighetens namn ha förpassats till närmsta museum för bra länge sen. Likväl är det en av de mest efterfrågade maskinerna på marknaden, och när den dyker upp i andrahandssorteringarna hos specialistaffärer brukar det inte dröja många timmar förrän den hittat en ny ägare.

Vad som är så speciellt med denna till synes så primitiva maskin är att den skicklige användaren begränsningarna till trots förmår ådstakomma de mest intrikata arrangemang, som vore de ibland spelade av hela orkestrar. Lyssna bara på Pete Rock och CL Smooths ”T.R.O.Y.”, när blåsarrangemangen panoreras och varieras och refrängerna bildar ett majestätiskt crescendo; att detta musikaliska mästerstycke skulle bestå av sammantaget endast 11 sekunder ljud förefaller orimligt. Men likväl är det sant, tala om att de enskilda delarna sammansatta är större än helheten.

”A creator who isn’t grabbed around the throat by a set of impossibilities is no creator.”

- Gilles Deleuze

Att sno, låna och stjäla är sedan länge huvudingredienser inom nästan all nyskapande musik, där såklart hip hop (inte minst tack vare SP 1200:an) varit vägledande och stilbildande. Inom hip hopen handlade det om att hitta den specifika skiva ingen annan ägde, den skivan med just det specifika ljud, sällan längre än en eller två takter, som skulle bli stommen i de loopar som de nu kunde programmera till nya låtar. Producenterna var sålunda begränsade från flera olika håll, dels i det tekniska manöverutrymmet, dels i själva letandet efter ”svåråtkomliga” ljud från sedan länge bortglömda skivor. Till detta kan vi även lägga de alltmer nitiska upphovsrättsinnehavarna till den samplade musiken, vilka sällan såg med blida ögon på hur deras material återanvändes och utnyttjades. Det är egentligen ett under att hip hopen överlevt för att utvecklas; alla dessa samhälleliga inskränkningar borde egentligen ha satt stopp för det musikaliska skapandet.

Hos Deleuze och Guattari kan vi kanske hitta lösningen på denna anomali. De föreslår nämligen att det är just i ”trängda” (”cramped”) situationer som verkligt skapande sker – “creation takes place in choked passages.” Skapande handlar hos dem om att finna en stig mellan omöjligheter, handlingens omöjlighet kontras med omöjligheten att leva med sig själv ifall inga gränser någonsin överskrids, ifall något ska leva måste man gå vidare mot alla odds. Detta låter kanske inte särskilt spektakulärt, konstnären som lider för sitt skapandes skull är en urgammal myt; men ämnet får en helt annan relevans om vi kastar en blick mot ett av årets med omdebatterade ämnen – fildelningen.

För att vara fildelare krävs att ett antal rekvisit är på plats; en dator, en duglig internetuppkoppling samt grundläggande mjukvara är minimikrav. Att denna mindre folkrörelse är här för att stanna är nog få som förnekat; men det är likväl viktigt att titta närmare på några av de argument vi ofta hör. Ett av de mest upprepade argumenten är att fildelning är lika med ”kultur”, ”kulturskapande” eller ”kulturliv” och att varje inskränkning av fildelarnas handlingsutrymme sålunda är en inskränkning av en enorm skaparpotential. Inte bara blir inskränkningen i fildelningen härmed ett problem, utan det riktas även kritik mot upphovsrätten i sig. Att ”äga” och ha upphovsrätt till exempelvis en låt eller en text betraktas som absurt, och framförallt ”hämmar” det skapande. Fildelarnas språkrör menar att det är reaktionärt med sådana tvångströjor när en så väsentlig del av modern musik bygger på samplingar och collage. Problemet är att detta resonemang haltar betänkligt (härmed ingenting sagt om dagens upphovsrätt, som i många andra avseenden är absurd. Här intresserar vi oss dock endast för "kultur"-resonemangen).

För det första är den största delen av fildelningen på Internet begränsad till ren cirkulation; Kalle byter en film med Lotta eller Lasse hämtar hem en skiva från Bert. Det är alltså inte frågan om produktion eller reproduktion av några värden. Det enda som hänt är att tillgängligheten av vissa verk förenklats (vilket kan vara nog så positivt). För det andra är det svårt att se varför ”kulturlivet” skulle ha en så privilegierad plats i just fildelningsnätverken, som vi sett skapades stor konst inom den samplingsbaserade musiken långt innan Internet. En artist som ofta lyfts fram som argument i upphovsrättsdebatten är DJ Shadow, vars album ”Entroducing” från 1996 anses vara en milstolpe inom collage- och samplingsbaserad musik. Denna skiva, där vartenda ljud är samplat eller scratchat från vinyl, borde egentligen tala för ett upphävande av upphovsrätten. Men även här stöter fildelarna på patrull. Vad få noterat är att denna skiva producerades på en maskin inte mycket mer kraftfull än SP 1200:an, närmare bestämt AKAI MPC 60 II; samt att DJ Shadow i princip knappt använder sig av Internet överhuvudtaget, än mindre för sitt musikskapandes skull. Dessutom betraktar han, precis som många andra producenter, sampling som en sport – den bästa producenten är inte bara den med de bästa beatsen, utan även den som lyckas dölja eller hemlighålla sina källor. För DJ Shadow är upphovsrätten ointressant, med tillräcklig innovationskraft och skicklighet förmår han dölja sina ursprungskällor så väl att originalen för vanliga lekmän blir omöjliga att spåra[2].

Tillgängligheten av digitala musikarkiv i kombination med allt kraftfullare datorer förefaller ännu inte ha skapat något kvalitativt nytt inom musikkulturen. Unga hip hopproducenter spenderar dagarna med att rota igenom loppmarknader för att hitta just den specifika LP-skivan som kanske innehåller det perfekta ljudet. Väl hemma väljer dem primitiva samplers som SP 1200:an eller MPC 60; inte för att dem är främmande inför datorernas enorma kraft, utan för att de är medvetna om att möjligheterna till verkligt skapande ökar i det snäva utrymmet mellan verkliga begränsningar. Deleuze headnoddar i sin grav.















[1] Nuförtiden har producenter som Madlib (Quasimoto, Lootpack) och Jay Dee (Slum Village) bidragit till ett återupptäckt, egentligen aldrig dött, intresse för maskinen. Se www.rogerlinndesign.com för mer information.
[2] Dock ska tilläggas, att även DJ Shadow har fått söka tillåtelse för en del av sina samplingar några gånger, en titt i skivkonvolutets ”linear notes” skvallrar en hel del. Se http://www.djshadow.com/ och http://www.solesides.com/ för mer information.
Comments:
Hej!
Intressant inlägg om tänkvärt ämne, men tyvärr håller jag inte med dig och skriver därför en kort kommentar(ja, jag är en sån där internetfrälst pirat).

Visst, kreativitet uppkommer i de trånga lägena, det håller jag med dig om, men varför skulle just samplandet och letandet av vinylskivor vara ett "äkta" trångt läge? Då kan man ju lika gärna hävda att det bara är ett trångt läge om man måste spela alla instrument själv o.s.v.

Istället tror jag det viktiga är att internet förskjuter gränsen för var de trånga lägena finns och skapar nya områden där man kan placera sig på frontlinjen. Det gäller snarare att hitta de trängda lägena som finns i Internets ytterligheter och skapa där, snarare än att klamra fast sig vid ett visst godtyckligt utvalt gränssnitt. Vare sig det är samplers, elgitarren eller bongotrumman.
 
Grymt inlägg. Lite gnäll bara:

"Väl hemma väljer dem primitiva samplers som SP 1200:an eller MPC 60; inte för att dem är främmande inför datorernas enorma kraft, utan för att de är medvetna om att möjligheterna till verkligt skapande ökar i det snäva utrymmet mellan verkliga begränsningar"

Tror inte det finns speciellt många som väljer äldre samplers pga att de är "begränsade", utan för att de har ett speciellt ljud som ännu inte går att återskapa i datorn, samt att det är intressantare att omarrangera ljud med pads istället för att sitta med en mus och klicka in dom ett och ett framför datorn.

Håller också med om kritiken mot fildelarna som menar att kreativiteten hämmas av upphovsrätten, det är ju bara en minimal del av all musik som skapas som behöver bry sig om upphovsrätten, och de som oroar sig över sådant har redan varit kreativa nog att finna vägar att kringgå dessa lagar. Och detta om att "dölja källan" handlar inte lika mycket om att undvika upphovsrätten som att man blir utskrattad om man 2005 samplar en känd loop rakt av.
 
magnus: bra kommentar, men jag hade inte för avsikt att ge "äkta" sampling eller instrumentspelande någon priviligierad position i kulturdebatten. Snarare kan du tolka det som en polemik mot dem som hävdar att det är upphovsrätten som "hindrar" den samplingsbaserade musiken. Du kan faktiskt hitta denna typ av argumentation i fildelningsdebatten tyvärr.

Att jag just valde samplern var för att det är ett kärt ämne, som låg mig nära till hands.

beatsdeluxe:

du kanske har rätt i din kommentar, men just ljudet (t ex 12 bitars kvalitén) är ju en form av begränsning, en begränsning som tar ditt musicerande i en viss riktning som du både kan förutse och inte förutse. Det är ju det som är så spännande.

och ja, det är ju trots allt så att sampling är en sport ;-)
 
magnus: bra kommentar, men jag hade inte för avsikt att ge "äkta" sampling eller instrumentspelande någon priviligierad position i kulturdebatten. Snarare kan du tolka det som en polemik mot dem som hävdar att det är upphovsrätten som "hindrar" den samplingsbaserade musiken. Du kan faktiskt hitta denna typ av argumentation i fildelningsdebatten tyvärr.

Att jag just valde samplern var för att det är ett kärt ämne, som låg mig nära till hands.

beatsdeluxe:

du kanske har rätt i din kommentar, men just ljudet (t ex 12 bitars kvalitén) är ju en form av begränsning, en begränsning som tar ditt musicerande i en viss riktning som du både kan förutse och inte förutse. Det är ju det som är så spännande.

och ja, det är ju trots allt så att sampling är en sport ;-)
 
Om sampling är sport, vilket mycket tyder på att det faktiskt är; är då inte E-Bay ett mycket större hot mot denna sport än fildelning? Helt plötsligt kan man införskaffa en perfekt och komplett fysiskt skivsamling utan att delta i jaktmomentet - utan att behöva trängas med svettiga nördar på skivmässor, utan att få ont i ryggen utav att leta i second hand-affärernas backar varje dag, osv. Allt som behövs är lite cash.
 
thomas: Ja, ebay är ett kapitel i sig vad gäller skivsamlandets historia. Jag vet ej vilka andra kategorier dem har som påverkats så radikalt, men skivbranschen (2:nd hand) har förändrats totalt med t ex ebay. Idag har vi en helt annan tillgänglighet, för dem som du säger, kan betala. Ebay har ju gjort fd 5 dollars skivor till objekt för flera tusentals kronor...
 
"Håller också med om kritiken mot fildelarna som menar att kreativiteten hämmas av upphovsrätten, det är ju bara en minimal del av all musik som skapas som behöver bry sig om upphovsrätten"

Är inte det ett väldigt närsynt perspektiv? Om det ser ut så idag, kanske det faktiskt har något att göra med att vi alla i någon grad har internaliserat upphovsrättstänkandet.
Jag vill fortfarande hävda (utifrån Deleuze, om man så skulle vilja) att härmning, efterapning, repetition, kopiering är oerhört grundläggande i alla former av musikaliskt skapande. Själv har jag spelat en del "folkmusik" av olika slag och tycker inte att det råder minsta tvivel. I traditionell musik tillämpas heller ingen upphovsrätt av vanligt slag, och hade man försökt att göra det (om vi ponerar att man hittade ett sätt att tillskriva varje fras en "upphovsman") så nog fan hade det varit ett hot mot kreativiteten.
Alltså, tänk inte bara på hur musiken ser ut idag. Tänk på vad vi i kreativ bemärkelse kanske redan har gått miste om när vi tar upphovsrätten för given. Tänk på barnet som härmar av glädje, vill bli härmad och säger KOPIMI.
 
Jag var nog otydlig, jag menade att det är en minimal del av de som skapar samplingsbaserad musik som drabbas av upphovsrätten. De som inte gör några större pengar på musiken har väl inget alls att oroa sig för. Och de som ändå måste oroa sig kanske "döljer källan" eller kringgår lagarna på andra sätt.
 
Hey, you have a great blog here! I'm definitely going to bookmark you!

I have a christmas gift site/blog. It pretty much covers gift ideas for christmas related stuff.

Come and check it out if you get time :-)
 
Skicka en kommentar

<< Home

This page is powered by Blogger. Isn't yours?