tisdag, december 21, 2004

Negri och lite kritik

Fred och det permanenta våldet
- Kapitalets strategier mot arbetarklassen i det postmoderna samhället –
_____________________________________________________________

När vi idag tänker på våld tänker några av oss kanske på de fruktansvärda bilder vilka kablas ut från världens alla krigsområden. För många aktivister har bilden av kravallpolisen i Genua som med berått mod kyligt avrättar en ung man förevigt etsat sig fast på näthinnan. Samtidigt som motsättningar världen över förefaller ha dragits till sin spets är kapitalets förmåga att härska oinskränkt. Är det en paradox, att fred i dagens samhälle etablerats genom den starkaste vapenmakt? Knappast, denna typ av repression går att spåra rakt igenom människans historia. Vad som istället är nytt, är hur våld idag artikulerar sig som en immanent och integrerad del av det mänskliga samhället.


”If peace is the consolidation of victory...it is the reproduction of the death of the enemy.”

- Toni Negri, “The Constitution of time”


Fred genom våld, en av vår tids mest påtagliga realiteter. Men vad är egentligen våld idag, och hur artikulerar sig våldet när strategierna rör sig från en separata händelsernas massförstörelse, till att istället etablera sig som ett permanent inslag i det samhälleliga tillståndet? Ett tillstånd som i sin tur förefaller betingat av flera rörelser och strategier (vilka vi inte närmare ska gå in på här), disparata men med den gemensamma nämnaren målet att underminera arbetarklassens positioner. Det postmoderna samhället har bekräftat sitt ontologiska brott med modernitetens institutioner inte så mycket genom immateriella produktionsprocesser, som genom våldets underminerande effekter. Våld, såväl som det direkta hotet genom bomben som genom den lågintensiva krigsföringen mot antagonistiska krafter, har visat sig ha ett nog så kraftigt genomslag. Kapitalet som till sin natur är reaktivt har etablerat ett system, som istället för att låta periodvisa kriser omkullkasta rådande produktionshierarkier, snarare drivit fram ett tillstånd karaktäriserat av permanent kris. Endast på detta fundament har den neoliberala kapitalistklassen kunnat genomdriva de radikala omstruktureringskampanjer vilka karaktäriserat de senaste trettio årens politiska dagordning.

Där Första och Andra Världskrigen var främst västerländska nationalstaters kamp om koloniala tillgångar, och kalla kriget påbörjade vad som ofta benämns Tredje Världskriget; befinner vi oss idag i vad som snarast kan benämnas det Fjärde Världskriget. Under kalla krigets dagar delades världen upp enligt rationella linjer vilka i sin tur delade länder i öst och väst. I det imperialistiska kriget av vår tid, försvarar emellertid inte suveräna nationalstater framförallt de olika sidorna av konflikten. Där finns nya aktörer på slagfältet idag; aktörer som inte tar hänsyn till vare sig tidigare politiska maktsfärer eller nationsgränser.

Under moderniteten var spelreglerna absoluta – som vore de huggna i sten – och staten bekräftade sin hegemoniska roll genom oinskränkt upphovsrätt på det legitima våldet. Från Roosvelts ”New Deal” och socialdemokratin i Europa, till öststatsländernas socialistiska projekt, framträdde arbetaren för första gången som erkänt subjekt i den indutrialiserade världen. De maktbärande institutionerna kunde med lätthet identifieras. Denna era av klassernas jämvikt, där arbetaren i väst representerades politiskt genom social välfärdsdemokrati, skulle dock snart nå sin historiska vändpunkt. Samtidigt som arbetarrörelsen i väst fick se sitt inflytande minska i ett rosornas krig[1], skulle kapitalet inta en ny ställning vis-a-vis arbetarklassen. Den postmoderna kapitalismens utveckling står idag på antagonismens högsta punkt – kontrollen över det permanenta kriget förefaller total.

”Liberal governance is no longer an art but a science, a technical calculus of force designed to achieve a systematic equilibrium in a society without politics. The ‘deficit of politics’ in postmodern liberal theory implies a reduction of the State structure to its bare bones.”

- Toni Negri & Michael Hardt “Labour of Dionysos”


Modern krigsföring och modern industri utvecklades hand i hand. På slagfälten i Normandie möttes inte bara arbetare från olika länder, där möttes även de olika industrierna för att slutgiltigt förinta varandra. Postmodern krigsföring tillgodogör sig och förlänger denna storskaliga industrins teknologier och för ihop dessa till de nya innovationerna av social och immateriell produktion. I sin senaste bok Multitude – war and democracy in the age of Empire, tar författarna Toni Negri och Michael Hardt fasta på denna nya form av krigsföring. De vill dock inte explicit utkristallisera kapitalets medel, nämligen våldsmakt, till att representera ett kvalitativt nytt sätt för kapitalet att desorganisera arbetarklassen på en institutitionaliserad nivå. (De är upptagna med att skissera den nya geopolitiska kartan). Detta är dock inte en orimlig tolkning, som dessutom ligger väl i linje med författarnas tidigare opus. Neoliberal strategi, i sin mest fientliga form, handlar ur denna aspekt främst om genomdrivandet av kapitalets slutgiltiga uppgörelse med arbetarklassen. Medlen för att skapa detta ekvilibrium av fred drivs fram med våld; en term som vi här sålunda har gett en förlängd innebörd.

Våld är, i det postmoderna samhället, ett permanent tillstånd av kris; där den sociala ordningen upprätthålls genom att kapitalet i sin tur underblåser dessa kriser för att ytterligare stärka sin hegemoniska roll. Samhället har förvandlats till en sann nullokrati – en ”ingen mans välde”, där ingen kan ställas till ansvar.

Marx betraktade statsmakten som ett våldsinstrument kontrollerat av den härskande klassen, men den härskande klassens reella maktutövning representerade enligt hans åsikt inte någon genomgående våldspolitik och behövde inte ens vara beroende av våld. Den baserades istället på den roll som den härskande klassen spelade inom samhället, eller närmare bestämt på dess roll inom produktionsprocessen. Men Marx hade här en annan definition på våld, en definition som byggde på en dikotomisering av våld och makt. Låt oss här gå till Hanna Arrendt, när hon skriver att:

”...i själva verket ligger en av de mest uppenbara distinktionerna mellan makt och våld i det faktum att makten alltid är beroende av ett stort antal stödjande medborgare, medan våldet åtminstone till en viss punkt kan reda sig utan dem eftersom det litar till redskap”

- Hanna Arrendt ”Om Våld”

Här är makt och våld i själva verket konträra begrepp, när den ena förhärskar absolut existerar inte den andra. Detta är dock giltigt så länge vi med våld menar hot om att genom olika direkta våldsmedel driva igenom en viss politisk agenda i motsats till eller i enlighet med den rådande maktens vilkor. Vi måste lägga denna definition bakom oss för att förstå neoliberal strategi. För oss har våld i själva verket blivit något mycket mer subtilt; och istället för att vara den absoluta maktens konträra motsatsbegrepp, har våld istället blivit en integrerad del av den institutionaliserade samhällsordningens totala kontroll. Ingen fred mellan klasserna, men fred för kapitalet att fritt organisera och implementera nya produktionsprocesser. Arbetarklassens påtvingade behov att sälja sin arbetskraft till lägsta pris för att blott överleva, med alla de sociala omsvängningar i levnadsstnadard detta inneburit för en stor del av befolkningen – kan det beskrivas som något annat än ett lågintensivt krig från kapitalistklassens sida riktat mot arbetarna?



(Artikeln publicerades tidigare av skensats på hans fina blog, men när jag skapade mitt egna lilla forum tog jag med mig denna för att fort få fram något jag tycker är bra och dessutom skrivit ganska nyligen).

[1] Rosornas krig är benämningen på de strider i maktens korridorer som ägde rum mellan den socialdemokratiska regeringen och LO i början på 1980-talet, efter det att regeringen öppet deklarerat att målet full sysselsättning skulle underordnas inflationsbekämpning.

Comments:
Kom bara ihåg vart ni såg det först!
 
Skicka en kommentar

<< Home

This page is powered by Blogger. Isn't yours?