tisdag, december 21, 2004

Dauvé, vägrandets dynamik och vampyrer

Gilles Dauvé följer upp med en pungspark, vampyrjävel!

Riff-Raff gjorde ett mycket bra arbete när de översatte ett gäng texter skrivna av den politiske renegaden Gilles Dauvé. I antologin ”Vägrandets Dynamik” får vi följa med honom i hans utveckling och mognad som revolutionär teoretiker under trettio år och det är ett modigt drag från de svenska översättarna. Även om mycket känns främmande för den postmodernt färgade läsaren, finns det mängder jag inspirerat skulle kunna skriva utifrån de monologliknande texterna. Dauvé såväl fängslar som engagerar, men han tar ofta läsarens förkunskaper för givna och han följer inte upp alla trådar han lirkar fram. (Eller förhåller sig det motsatta, kanske ligger styrkan i att vem som helst kan plocka upp denna skrift?) Det enkla faktum att Dauvé håller sig till de kyliga konstaterandenas nivå, istället för att fördjupa sig i invecklade tankemönster, det är kanske hans främsta styrka som författare. Tempot är nämligen högt, och debattonen är ofta polemisk. Han gör upp med såväl leninismen som radikalfeminismen en gång för alla. Dauvé är en tänkare som faller undertecknad i smaken.

[För er som vill veta mer, hör av er till info@riff-raff.se och se till att få hem ett ex även du. Några mer djupgående recensioner av boken har jag inte sett ännu; men nedan diskuterar jag några ämnen utifrån Dauvés egna texter i just ”Vägrandets Dynamik”.]

I min tidigare artikel om kapitalets nya strategier mot arbetarklassen definierade jag situationen som ett ”lågintensivt krig mot antagonistiska krafter”. Det är ett sätt för kapitalet att härska genom att söndra om man så vill; om inga interna motsättningar finns naturligt är det säkrast att skapa dem. Riskerar arbetarklassen att bli för sammanhållen är det lämpligt att spela på raskortet, eller varför inte på kulturella, religiösa och sociala skillnader. Ett klassiskt exempel numera är den fiktiva uppdelningen kvinnligt-manligt, inte för att vi förnekar att skillnader mellan könen existerar, utan för att den är fiktiv i relationen arbetare-kapital. En radikal omfördelning av resurser gynnar av naturliga skäl de sämst ställda mest; det är just därför deras intressen framställs som motstridiga arbetarklassens intressen (det som är kvar av den när alla andra exkluderats, nämligen vit medelålders man med flanellskjorta och lunchlåda). Dauvé rör vid detta ämne ofta, och i den högintressanta texten ”Brev om djurens frigörelse” skriver han metaforiskt:

”Det vore absurt att ställa klasskampen före naturen. Den kommunistiska rörelsen hävdar inte att arbetaren är viktigare än kon. Målet är inte att uppvärdera den proletära klassen utan att bryta upp alla klasser. Men fortfarande är exploateringen av de anställda på McDonalds mer historiskt relevant än förtrycket mot kossor. Inte eftersom människor skulle lida mer, eller för att kossornas lidande skulle vara mindre viktigt. Utan eftersom endast människor kan göra slut på McDonalds.”

- Gilles Dauvé ”Brev om djurens frigörelse”


Som jag antydde är det viktigt att läsa Dauvé med öppet sinne. Det kan här finnas många tolkningar, men enligt mig är det såklart inte kossorna i sig som är av primärt intresse. Det är faktiskt inte ens djurens rätt som Dauvé först och främst talar om - vad han vidrör är den kommunistiska rörelsens själva innehåll och hur vi ska fylla detta. Endast genom människors självständiga kamp mot förtrycket på alla nivåer är ett annat samhälle möjligt.

Dauvé följer på sätt och vis allt det som var positivt med den sena 68-rörelsens teoretiska nytolkningar av Marx. Allt från Operaismo i Italien, till Harry Cleavers utmärkta ”Reading Capital Politically” eller De la Costas banbrytande feminism pekade entydigt på hur kapitalet växelvis eller permanent underblåser kriser och skapar splittringar inom olika sektorer. Reproduktionen av arbetarklassen är inte bara upprätthållandet av reservarméerna av arbetskraft, den innefattar även reproduktionen av kvinnors hushållsarbete, studenternas slit och invandrares informella arbeten. Bakom detta finns givetvis ingen stor enhetlig plan, utan enligt Dauvé sker ”omstruktureringarna” endast...

”...när kapitalet behöver dem. Periodvis upphäver kapitalet dessa förtryck och ersätter dem med bättre tillämpbara former. Informell eller institutionaliserad rasism kommer alltid att komma upp till ytan i vissa kapitalistiska länder, men ingenstans är den helt och hållet nödvändig för kapitalet./.../Kapitalet tar livet...reproducerar det och ger det tillbaka till oss. Det är på detta sätt som det skiljer sig från andra exploaterande system. Däri ligger dess styrka. Till skillnad från en vampyr, suger den energi från oss men inte för att döda oss, utan för att hålla oss levande och få oss att växa, producera, köpa och handla.”

- Gilles Dauvé ”Brev om djurens frigörelse”

Jag låter mannen tala för sig själv och hoppas att mer material i framtiden kommer göras tillgängligt för en svensk publik. Jag lovar att jag inte skulle klaga ett ögonblick!

Av: Speech1

Comments:
På tal om mer material.. Du har väl inte missat Riff-raff #5 som har ett par lysande texter? Tillsammans med Karl Nesic så lägger han fram lite självkritik mot den underliggande tendensen till en deterministisk läsning av Marx. Det finns visserligen redan i 'Vi återvänder till öst - och hälsar på hos Marx', som finns med i VD, men i 'Att arbeta eller inte arbeta? Är det frågan?' går han (och nesic) djupare på det spåret. Synd att inte den är med i VD föresten..

Jaja, det blir snart dags för mig att skriva ihop en recension av VD också..
 
Hur kunde jag missa? För mycket Dauvé är dock aldrig nyttigt, lagom dos ger en lagom balans.
 
Skicka en kommentar

<< Home

This page is powered by Blogger. Isn't yours?