onsdag, december 22, 2004

Scratching - postmoderna ljudlandskap

“If history is indeed over, then the aesthetic of the mixtape has become post-history´s overarching narrative, and turntablists are its epic poets”

- Peter Shapiro

De flesta har nog en ungefärlig uppfattning om vad scratch/-ing är för något. Enkelt uttryckt är det manipulationen av ljud genom rörelser. Ursprungligen är det ljudet som uppstår när du drar en vinylskiva fram och tillbaka med ena handen. Detta är scratchingens mest grundläggande uppenbarelseform. De som scratchar kallar sig numera för turntablists, det vill säga någon som ”arbetar på skivspelaren”. Om detta har dock mycket redan sagts, av intresse här är något annat...Skivspelaren av idag är inte bara en analog liten sak, den har numera digitaliserats och blivit fullt kompatibel med ditt datoriserade ljudarkiv. Antingen genom att datorn läser av analoga skivspelarrörelser (som med Stantons ”Final Scratch”), eller genom en fullt ut digitaliserad konstruktion (som med vissa CD-spelare för DJ:s).

Scratching är förmodligen den postmoderna musikens mest tydliga uttryck idag. Inte bara spåras dess begynnelse till 70-talets New York och kan sålunda sägas ha utvecklats och påbörjats parallellt med de moderna institutionernas uppluckring. Scratching var dessutom ett ghettoinstrument, inga dyra musiklektioner och inga krav på disciplin var nödvändiga. Precis som fildelningskulturen idag uppvisar spontanitet och användarstyrd utveckling är scratching från början demokratiskt. Musikaliskt ligger scratchteknikerna i sin vagga, men genom att nu sammanföras med den digitala revolutionen lär vi snart få se födelsen av helt nya tekniker.Vissa tekniska justeringar återstår att ske (precis som i det postmoderna samhället i stort), men utvecklingen av mjukvara sker i realtid, och flera intressanta projekt pågår nu för fullt. Inte minst på exempelvis KTH i Stockholm där Norges egen Kjetil ”Dr. Scratch” Falkenberg huserar (http://www.speech.kth.se/~hansen) [1]. Kjetil är delaktig i flera olika ganska hårt avgränsade men spännande discipliner, ett projekt som går under namnet ”The Sounding Object” (http://www.soundobject.org/) ger oss följande beskrivning av sin forskning:

”The sound models, being specified by physical descriptions and actions, will be ready to be integrated into artifacts that interact with each other and that are accessible by direct manipulation.

Control models are developed in order to reproduce parametric variations that are natural according to the dynamics of human gestures and expressive intentions.”


För alla deleuzianer därute gäller det nu att inte sätta Jolt-colan i halsen, vad är det egentligen dem säger de där forskarna? Inte bara sker programutvecklingen i utspridda nätverk vilka arbetar i öppen källkod. De påstår faktiskt att utvecklingen av kontrollmodeller för ljud reproducerar sig själva i interaktion med de mänskliga känslornas fysiska och psykiska manifestationer. Överfört på scratchingen är det så att vad vi har här är något som förefaller ha blivit din egen subjektivitets direkta kod uttryckt genom en musikalisk manipulation. Dina rörelser är som hos Paolo Virno nu virtuosens rörelser, dina begränsningars horisont är inte längre bort än dina fingrar kan nå dem. Allt finns där ute, allt är redo att användas – det digitala myllret har redan hittat nya vägar att uttrycka sig på. Scratching...what is it?...It´s so FRESH!



För mer info om DJ-/Scratchscenens utveckling i stort rekommenderar jag alla att besöka den svenska siten www.djbattle.net. För alla som bara vill softa och må bra rekommenderar jag er att ladda ner DJ Q-Berts klassiska mixtape "Demolition Squeeze Pumpkin Music", ni borde kunna hitta den på de bättre DC-hubbarna för hip hophuvuden.


[1] Kjetil Falkenbergs stora insats ligger i att ha utvecklat och formaliserat början på de mest grundläggande scratchteknikerna i ett notationssystem. Detta är förmodligen mer intressant än vi idag kan ana. Vad händer när de första datorerna lär sig läsa noter och själva börjar scratcha?


Av Speech1

tisdag, december 21, 2004

Dauvé, vägrandets dynamik och vampyrer

Gilles Dauvé följer upp med en pungspark, vampyrjävel!

Riff-Raff gjorde ett mycket bra arbete när de översatte ett gäng texter skrivna av den politiske renegaden Gilles Dauvé. I antologin ”Vägrandets Dynamik” får vi följa med honom i hans utveckling och mognad som revolutionär teoretiker under trettio år och det är ett modigt drag från de svenska översättarna. Även om mycket känns främmande för den postmodernt färgade läsaren, finns det mängder jag inspirerat skulle kunna skriva utifrån de monologliknande texterna. Dauvé såväl fängslar som engagerar, men han tar ofta läsarens förkunskaper för givna och han följer inte upp alla trådar han lirkar fram. (Eller förhåller sig det motsatta, kanske ligger styrkan i att vem som helst kan plocka upp denna skrift?) Det enkla faktum att Dauvé håller sig till de kyliga konstaterandenas nivå, istället för att fördjupa sig i invecklade tankemönster, det är kanske hans främsta styrka som författare. Tempot är nämligen högt, och debattonen är ofta polemisk. Han gör upp med såväl leninismen som radikalfeminismen en gång för alla. Dauvé är en tänkare som faller undertecknad i smaken.

[För er som vill veta mer, hör av er till info@riff-raff.se och se till att få hem ett ex även du. Några mer djupgående recensioner av boken har jag inte sett ännu; men nedan diskuterar jag några ämnen utifrån Dauvés egna texter i just ”Vägrandets Dynamik”.]

I min tidigare artikel om kapitalets nya strategier mot arbetarklassen definierade jag situationen som ett ”lågintensivt krig mot antagonistiska krafter”. Det är ett sätt för kapitalet att härska genom att söndra om man så vill; om inga interna motsättningar finns naturligt är det säkrast att skapa dem. Riskerar arbetarklassen att bli för sammanhållen är det lämpligt att spela på raskortet, eller varför inte på kulturella, religiösa och sociala skillnader. Ett klassiskt exempel numera är den fiktiva uppdelningen kvinnligt-manligt, inte för att vi förnekar att skillnader mellan könen existerar, utan för att den är fiktiv i relationen arbetare-kapital. En radikal omfördelning av resurser gynnar av naturliga skäl de sämst ställda mest; det är just därför deras intressen framställs som motstridiga arbetarklassens intressen (det som är kvar av den när alla andra exkluderats, nämligen vit medelålders man med flanellskjorta och lunchlåda). Dauvé rör vid detta ämne ofta, och i den högintressanta texten ”Brev om djurens frigörelse” skriver han metaforiskt:

”Det vore absurt att ställa klasskampen före naturen. Den kommunistiska rörelsen hävdar inte att arbetaren är viktigare än kon. Målet är inte att uppvärdera den proletära klassen utan att bryta upp alla klasser. Men fortfarande är exploateringen av de anställda på McDonalds mer historiskt relevant än förtrycket mot kossor. Inte eftersom människor skulle lida mer, eller för att kossornas lidande skulle vara mindre viktigt. Utan eftersom endast människor kan göra slut på McDonalds.”

- Gilles Dauvé ”Brev om djurens frigörelse”


Som jag antydde är det viktigt att läsa Dauvé med öppet sinne. Det kan här finnas många tolkningar, men enligt mig är det såklart inte kossorna i sig som är av primärt intresse. Det är faktiskt inte ens djurens rätt som Dauvé först och främst talar om - vad han vidrör är den kommunistiska rörelsens själva innehåll och hur vi ska fylla detta. Endast genom människors självständiga kamp mot förtrycket på alla nivåer är ett annat samhälle möjligt.

Dauvé följer på sätt och vis allt det som var positivt med den sena 68-rörelsens teoretiska nytolkningar av Marx. Allt från Operaismo i Italien, till Harry Cleavers utmärkta ”Reading Capital Politically” eller De la Costas banbrytande feminism pekade entydigt på hur kapitalet växelvis eller permanent underblåser kriser och skapar splittringar inom olika sektorer. Reproduktionen av arbetarklassen är inte bara upprätthållandet av reservarméerna av arbetskraft, den innefattar även reproduktionen av kvinnors hushållsarbete, studenternas slit och invandrares informella arbeten. Bakom detta finns givetvis ingen stor enhetlig plan, utan enligt Dauvé sker ”omstruktureringarna” endast...

”...när kapitalet behöver dem. Periodvis upphäver kapitalet dessa förtryck och ersätter dem med bättre tillämpbara former. Informell eller institutionaliserad rasism kommer alltid att komma upp till ytan i vissa kapitalistiska länder, men ingenstans är den helt och hållet nödvändig för kapitalet./.../Kapitalet tar livet...reproducerar det och ger det tillbaka till oss. Det är på detta sätt som det skiljer sig från andra exploaterande system. Däri ligger dess styrka. Till skillnad från en vampyr, suger den energi från oss men inte för att döda oss, utan för att hålla oss levande och få oss att växa, producera, köpa och handla.”

- Gilles Dauvé ”Brev om djurens frigörelse”

Jag låter mannen tala för sig själv och hoppas att mer material i framtiden kommer göras tillgängligt för en svensk publik. Jag lovar att jag inte skulle klaga ett ögonblick!

Av: Speech1

Negri och lite kritik

Fred och det permanenta våldet
- Kapitalets strategier mot arbetarklassen i det postmoderna samhället –
_____________________________________________________________

När vi idag tänker på våld tänker några av oss kanske på de fruktansvärda bilder vilka kablas ut från världens alla krigsområden. För många aktivister har bilden av kravallpolisen i Genua som med berått mod kyligt avrättar en ung man förevigt etsat sig fast på näthinnan. Samtidigt som motsättningar världen över förefaller ha dragits till sin spets är kapitalets förmåga att härska oinskränkt. Är det en paradox, att fred i dagens samhälle etablerats genom den starkaste vapenmakt? Knappast, denna typ av repression går att spåra rakt igenom människans historia. Vad som istället är nytt, är hur våld idag artikulerar sig som en immanent och integrerad del av det mänskliga samhället.


”If peace is the consolidation of victory...it is the reproduction of the death of the enemy.”

- Toni Negri, “The Constitution of time”


Fred genom våld, en av vår tids mest påtagliga realiteter. Men vad är egentligen våld idag, och hur artikulerar sig våldet när strategierna rör sig från en separata händelsernas massförstörelse, till att istället etablera sig som ett permanent inslag i det samhälleliga tillståndet? Ett tillstånd som i sin tur förefaller betingat av flera rörelser och strategier (vilka vi inte närmare ska gå in på här), disparata men med den gemensamma nämnaren målet att underminera arbetarklassens positioner. Det postmoderna samhället har bekräftat sitt ontologiska brott med modernitetens institutioner inte så mycket genom immateriella produktionsprocesser, som genom våldets underminerande effekter. Våld, såväl som det direkta hotet genom bomben som genom den lågintensiva krigsföringen mot antagonistiska krafter, har visat sig ha ett nog så kraftigt genomslag. Kapitalet som till sin natur är reaktivt har etablerat ett system, som istället för att låta periodvisa kriser omkullkasta rådande produktionshierarkier, snarare drivit fram ett tillstånd karaktäriserat av permanent kris. Endast på detta fundament har den neoliberala kapitalistklassen kunnat genomdriva de radikala omstruktureringskampanjer vilka karaktäriserat de senaste trettio årens politiska dagordning.

Där Första och Andra Världskrigen var främst västerländska nationalstaters kamp om koloniala tillgångar, och kalla kriget påbörjade vad som ofta benämns Tredje Världskriget; befinner vi oss idag i vad som snarast kan benämnas det Fjärde Världskriget. Under kalla krigets dagar delades världen upp enligt rationella linjer vilka i sin tur delade länder i öst och väst. I det imperialistiska kriget av vår tid, försvarar emellertid inte suveräna nationalstater framförallt de olika sidorna av konflikten. Där finns nya aktörer på slagfältet idag; aktörer som inte tar hänsyn till vare sig tidigare politiska maktsfärer eller nationsgränser.

Under moderniteten var spelreglerna absoluta – som vore de huggna i sten – och staten bekräftade sin hegemoniska roll genom oinskränkt upphovsrätt på det legitima våldet. Från Roosvelts ”New Deal” och socialdemokratin i Europa, till öststatsländernas socialistiska projekt, framträdde arbetaren för första gången som erkänt subjekt i den indutrialiserade världen. De maktbärande institutionerna kunde med lätthet identifieras. Denna era av klassernas jämvikt, där arbetaren i väst representerades politiskt genom social välfärdsdemokrati, skulle dock snart nå sin historiska vändpunkt. Samtidigt som arbetarrörelsen i väst fick se sitt inflytande minska i ett rosornas krig[1], skulle kapitalet inta en ny ställning vis-a-vis arbetarklassen. Den postmoderna kapitalismens utveckling står idag på antagonismens högsta punkt – kontrollen över det permanenta kriget förefaller total.

”Liberal governance is no longer an art but a science, a technical calculus of force designed to achieve a systematic equilibrium in a society without politics. The ‘deficit of politics’ in postmodern liberal theory implies a reduction of the State structure to its bare bones.”

- Toni Negri & Michael Hardt “Labour of Dionysos”


Modern krigsföring och modern industri utvecklades hand i hand. På slagfälten i Normandie möttes inte bara arbetare från olika länder, där möttes även de olika industrierna för att slutgiltigt förinta varandra. Postmodern krigsföring tillgodogör sig och förlänger denna storskaliga industrins teknologier och för ihop dessa till de nya innovationerna av social och immateriell produktion. I sin senaste bok Multitude – war and democracy in the age of Empire, tar författarna Toni Negri och Michael Hardt fasta på denna nya form av krigsföring. De vill dock inte explicit utkristallisera kapitalets medel, nämligen våldsmakt, till att representera ett kvalitativt nytt sätt för kapitalet att desorganisera arbetarklassen på en institutitionaliserad nivå. (De är upptagna med att skissera den nya geopolitiska kartan). Detta är dock inte en orimlig tolkning, som dessutom ligger väl i linje med författarnas tidigare opus. Neoliberal strategi, i sin mest fientliga form, handlar ur denna aspekt främst om genomdrivandet av kapitalets slutgiltiga uppgörelse med arbetarklassen. Medlen för att skapa detta ekvilibrium av fred drivs fram med våld; en term som vi här sålunda har gett en förlängd innebörd.

Våld är, i det postmoderna samhället, ett permanent tillstånd av kris; där den sociala ordningen upprätthålls genom att kapitalet i sin tur underblåser dessa kriser för att ytterligare stärka sin hegemoniska roll. Samhället har förvandlats till en sann nullokrati – en ”ingen mans välde”, där ingen kan ställas till ansvar.

Marx betraktade statsmakten som ett våldsinstrument kontrollerat av den härskande klassen, men den härskande klassens reella maktutövning representerade enligt hans åsikt inte någon genomgående våldspolitik och behövde inte ens vara beroende av våld. Den baserades istället på den roll som den härskande klassen spelade inom samhället, eller närmare bestämt på dess roll inom produktionsprocessen. Men Marx hade här en annan definition på våld, en definition som byggde på en dikotomisering av våld och makt. Låt oss här gå till Hanna Arrendt, när hon skriver att:

”...i själva verket ligger en av de mest uppenbara distinktionerna mellan makt och våld i det faktum att makten alltid är beroende av ett stort antal stödjande medborgare, medan våldet åtminstone till en viss punkt kan reda sig utan dem eftersom det litar till redskap”

- Hanna Arrendt ”Om Våld”

Här är makt och våld i själva verket konträra begrepp, när den ena förhärskar absolut existerar inte den andra. Detta är dock giltigt så länge vi med våld menar hot om att genom olika direkta våldsmedel driva igenom en viss politisk agenda i motsats till eller i enlighet med den rådande maktens vilkor. Vi måste lägga denna definition bakom oss för att förstå neoliberal strategi. För oss har våld i själva verket blivit något mycket mer subtilt; och istället för att vara den absoluta maktens konträra motsatsbegrepp, har våld istället blivit en integrerad del av den institutionaliserade samhällsordningens totala kontroll. Ingen fred mellan klasserna, men fred för kapitalet att fritt organisera och implementera nya produktionsprocesser. Arbetarklassens påtvingade behov att sälja sin arbetskraft till lägsta pris för att blott överleva, med alla de sociala omsvängningar i levnadsstnadard detta inneburit för en stor del av befolkningen – kan det beskrivas som något annat än ett lågintensivt krig från kapitalistklassens sida riktat mot arbetarna?



(Artikeln publicerades tidigare av skensats på hans fina blog, men när jag skapade mitt egna lilla forum tog jag med mig denna för att fort få fram något jag tycker är bra och dessutom skrivit ganska nyligen).

[1] Rosornas krig är benämningen på de strider i maktens korridorer som ägde rum mellan den socialdemokratiska regeringen och LO i början på 1980-talet, efter det att regeringen öppet deklarerat att målet full sysselsättning skulle underordnas inflationsbekämpning.

Vad är det för jävla flöjtaktig titel?

En liten tanke bakom namnet fanns när jag såhär på morgonkvisten beslöt mig för att blogga ut på nätet. Med centralisation avsåg Marx något väldigt specifikt, nämligen anhopningen av kapital i färre ägares händer genom konkurrens och utvidgad ackumulation. Inspirerat av detta tog jag första ordet i bloggens namn - centralisering; vilket i sin tur är intimt förknippat med det vi idag känner som desorganisering. Den postmoderna politikens praktikanter har nämligen förmått genomdriva en dubbelriktad kampanj, å ena sidan har vi bevittnat det implicita erkännandet av arbetaren som aktivt skapande subjekt. Detta uppmuntrar vi. Å andra sidan har de tidigare homogena klasserna diffunderat ut över ett helt annat slags plan - de har desorganiserats. Not: eller om man så vill, de har desorganiserat sig själva. Detta skapar problem såväl som potentiella öppningar, bloggen du nu läser ska förhoppningsvis kunna visa på några av dessa.

Sååå... (för att recitera den store Leifi), med centralisering och desorganisering ser vi två olika tendenser, till synes kontradiktoriska, de facto fullt kompatibla.

Centralisering har nått nätet

Efter en stunds fundersamhet lanserar Speech1 nu sin egna blog. Syftet är att publicera främst ämnen kretsandes kring politisk teori, politisk ekonomi och kulturell praktik. Många fina bloggar har dykt upp på senare tid vilka diskuterar t. ex. postfordistisk/postmodern ekonomisk teoribildning, många starka bidrag görs för att översätta till svenska texter av tänkare som A. Negri eller varför inte Marx själv för den delen. När det kommer till ämnen så breda som dessa blir det ofta så att olika specialområden inhägnas och detta är inget märkvärdigt. Att skapa sig en heltäckande kunskap är nästintill omöjligt idag.

Syftet med Centralisering är därför att försöka vara ett komplement, en hjälp för att bygga analytiska verktyg samt en informationscentral för saker Speech1 tycker är relevanta. Det kan vara högt såväl som lågt. När exempelvis DN:s ledarskribenter går loss på och raljerar över arbetarklassens kamper görs detta utifrån vad de tror vara värdeneutrala ekonomiska omdömen. Det är för oss en tautologi att påstå att så givetvis inte är fallet. Deras retorik känns igen från en numera tröttsamt långt gången kamp från det globala kapitalets sida att söka underminera arbetarklassens positioner. Centralisering har därför som mål att söka diskutera bakomliggande tendenser och potentiella outcomes, ämnesområdena kommer variera - klassanalysen ska bestå.

Mycket nöje!
Speech1

This page is powered by Blogger. Isn't yours?